|
BURN
BABY, BURN
Om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.
Friedrich Wilhelm Nietzsche
1
Den har kommit nu. Det klirrade i glasen på diskbänken och snart skakade
marken av tunga steg som kom närmare och närmare. Träd och buskar slets
undan och trampades ner i dess väg. När den kommer fram i gläntan framför
stugan stannar den plötsligt upp. Det blir alldeles stilla utanför. Fåglarna
har tystnat i dess närhet. Jag väntar lugnt där jag sitter på utdragssoffan
med mitt skrivhäfte. Och jag har kommit till slutet av min berättelse.
Jag häller upp dagens första glas vodka och fortsätter skriva.
2
Jag lärde känna Devlin under mitt första år hos Amnesty. Jag jobbade så
mycket jag kunde på Hornsbruksgatan den våren. Sorterade inkommande materiel,
gjorde utskick, raggade stödpersoner. Och fastnade för informationen om
kvinnomorden i distriktet Chihuahua i Mexiko. Sedan 1991 hade över 400
kvinnor mördats i och omkring den lilla gränsstaden Ciudad Juáres. Morden
var ofta av ren seriemordskaraktär: stympning, sexuellt våld och tortyr.
Och den mexikanska regeringen hade inte på allvar försökt lösa brotten.
Man utlovade åtgärder men det var mest munväder och spel för gallerierna.
Brotten hade till slut börjat accepterats som en del av vardagslivet.
Ju mer jag läste och satte mig in i detaljerna, ju mer besatt blev jag
av fallen. Det talades om femicide; kvinnomord, utplåning genom könsdiskriminering.
Mördarna var en produkt av det mexikanska samhällets kvinnoförakt, machismon.
Kvinnorna dog för att dom var kvinnor.
Det var då Devlin kom till Amnestys Stockholmskontor. Med sitt stillsamma
sätt blandat med en stark närvarokänsla ingav han direkt förtroende bland
personalen. Jag blev den som visade honom tillrätta och fick med honom
ut på gator och torg för att samla in pengar. Han var en naturbegåvning,
nästan som att han hypnotiserade dom han träffade och talade med. Och
det slutade alltid med att dom skänkte rejäla summor till verksamheten
och blev stödjande medlemmar. Speciellt kvinnor hade han god hand med,
han såg dom djupt i ögonen och talade mjukt och lågt. Fick dom att känna
sig utvalda och speciella. Och fick dom att skänka pengar.
Efter arbetet gick jag ofta med honom ut och tog ett glas. Jag var nyfiken
på hans bakgrund och ursprung men nu så här efteråt minns jag inget av
det han berättade. Som om han gled runt all information om sig själv utan
att man märkte det. Han såg ut att komma ifrån Syd-eller Mellanamerika
någonstans, mörk hy, bakåtstruket korpsvart hår och …ja, vilken ögonfärg?
Den skiftade hela tiden insåg jag senare. Och ett irländskt namn till
råga på allt. Hans svenska var dock oklanderlig. Det var vid en av dessa
krogkvällar som jag berättade allt jag visste om morden i Ciudad Juáres.
Han lyssnade uppmärksamt och nickade, uppmuntrade mig att fortsätta. När
det blev tyst och jag drack ur min öl så tycktes han fundera och överväga
något.
-Ingemar, vad är det som gör dig mest upprörd? började han.
-Att man inte kan göra något! Jag menar, det har protesterats i åratal
nu, mexikanska regeringen drunknar i påtryckningar. Men det händer ju
inget på allvar. Dom få som arresterats har ju fått släppas i brist på
bevis. Eller så har dom blivit torterade att erkänna.
-Men om jag säger att det skulle gå att få tag i dom som gjort det? Han
såg uppmärksamt på mig, verkade väga varje ord noga innan han fortsatte.
Och det skulle gå att få dom att erkänna och betala för sina brott? Även
om rättvisan inte kan eller vill komma åt dom?
Jag såg skeptiskt på honom.
-Du menar att tvinga dom till erkännande? Då är vi ju tillbaka till samma
problem igen.
-Jag menar inte att tvinga oskyldiga människor till erkännande. Jag menar
att tvinga dom skyldiga till erkännande! Jag skrattade lite trött och
skakade på huvudet. Devlin såg mig allvarligt i ögonen utan att visa minsta
tecken på att han drev med mig.
-Och hur vet man det? sa jag lite syrligt.
-Man tar hjälp av dom som ingen kan ljuga för. Han lät det sjunka in och
fortsatte. Låt oss säga att jag har kontakter med en grupp som har den
sortens kontakter. Och som kan använda sig av och kontrollera dessa speciella
...individer för den här typen av syften.
Varför skrattade jag inte bara och gick därifrån? Eller beställde in mer
öl och ledde in samtalet på något annat. Men han hade mig nu. Jag satt
med lätt gapande mun medan han beskrev i grova drag vad som skulle kunna
åstadkommas, bara man visste hur. Och jag hade slutat protestera, jag
nickade bara lite stumt. Det slutade med att jag lovade träffa honom kvällen
därpå. Innan han gick gav han mig en adress och sa att han räknade med
mig, Och att min frustration snart skulle vara över.
Jag blev länge sittande kvar och stirrade ut i rummet. Till slut gick
jag hemåt lätt frånvarande. Utan att förstå att mitt liv aldrig skulle
bli sig likt igen. Jag sjukskrev mig dagen efter. Hade sovit oroligt och
vaknade redan i gryningen. Jag höll mig inne hela dagen och hittade på
olika svepskäl för att inte ge mig iväg. Men till slut klädde jag mig
motvilligt och insåg att jag helt enkelt inte kom undan det som komma
skulle
. Vårkvällen var ljuvlig, lite kall men med den sorts speciella genomskinliga
ljus som bara denna årstid har. Adressen låg på Östermalm och jag stod
snart framför en gammaldags tung port i ett murrigt och slitet sekelskifteshus.
Jag funderade som bäst på hur jag skulle ta mig in när Devlin plötsligt
stod bakom mig.
-Ingemar, jag visste att jag kunde lita på dig. Dom andra väntar på oss.
Han ledde mig till en lägenhet allra längst upp. Devlin knackade tre gånger,
väntade, så tre gånger till. Dörren öppnades långsamt. En ung kvinna med
långt glänsande svart hår släppte in oss utan ett ord. Och ledde oss vidare
in i en mörk jättelik våning. Det luktade unket och instängt. Tunga gardiner
var fördragna och dom enda ljuskällorna var några svaga lampor i hörnen.
Ett tiotal kvinnor och män väntade på oss i det största rummet. Väggarna
var täckta av bokhyllor och gamla målningar i tunga guldramar. En samling
levande ljus i mitten av rummet var enda ljuskällan härinne. Alla ansikten
vändes emot oss och jag uppfattade nu ett svagt mummel ifrån församlingen.
I det dåliga ljuset kunde jag inte urskilja några tydliga drag hos någon.
Ingen sa något när Devlin och jag ställde oss hos gruppen som nu samlades
vända mot ljusen.
Det svaga mumlandet ökade nu i styrka. Devlin föll in med dom andra och
snart hördes hans röst över de andras. Och mumlandet övergick i en entonig
sång som fyllde hela rummet. Jag fann mig efter ett tag som hypnotiserad
av mässandet och ögonlocken blev tunga. Så blev det plötsligt tyst och
endast Devlins röst hördes. Han talade dovt och djupt på ett främmande
tungomål. Luften blev som elektrisk och jag fann det svårt att andas.
Rummets väggar kom som krypande ur mörkret emot oss.
Så en plötslig kraftig ljuskälla, som en blixt slagit ner i rummet. En
fruktansvärd stank gav mig kväljningar och jag tänkte att jag svimmar.
Då stod den där. Säkert en två meter lång med jättelika breda axlar. Svart
som natten. Munnen öppnades och jag flämtade till när dess väldiga tänder
glimmade och en röd tunga gled ut mellan läpparna som på en orm. Och ögonen,
herregud ögonen! Som het lava i koncentrerad form, skiftande, rörliga
och samtidigt genomträngande. Jag öppnade munnen för att skrika men stod
bara och gapade som en idiot, fastlåst av skräck vid golvet. De övriga
i gruppen flyttade sig bakåt som för att ge plats åt den. Och då sträckte
den på sig, sträckte ut armarna och samtidigt växte två sotsvarta vingar
ut bakom dess axlar. Då började Devlin tala till den. Inte mjukt och lågt
som han brukade, utan kraftfullt och befallande på ett främmande språk.
Varelsen vände sig emot honom, ansiktet förvreds i vrede men han nickade åt det som sades.
Fortsätter på sidan 4!
|
|