|
EN
JAGSVAG JUL
1
Horst Engsal lämnade Börshuset långt efter att mörkret lagt sin filt av
sot över huvudstaden. Små tunna flingor föll mjukt över Stortorget. Torsdagsmötet
med ärtsoppan hade dragit ut på tiden och han skyndade på stegen. En lätt
obehagskänsla följde hans färd hemåt, det hade muttrats lite ifrån några
av akademiledamöterna i mötespausen. Ett uttalande av Horst i Situation
Stockholm hade ansets lite olämpligt i just den publikationen, att Horst
hade, citat: "svårt för jagsvaga människor". Att det kunde uppfattas som
nedlåtande och utan medkänsla mot människor med djupa personliga och sociala
problem, den typ av människor Situation Stockholm handlade om.
Horst muttrade lite surt under rockslaget och skyndade på stegen hemåt.
Att vara omutligt ärlig och tydlig har alltid varit min ledstjärna, tänkte
han. Speciellt som ständig sekreterare i Svenska Akademin! Jag kan inte
vara en vindflöjel som anpassar mig efter omständigheterna. Det vore ju
direkt…jagsvagt!
Han log lite självironiskt och snubblade till under en hal isfläck.
Det var mycket folk i rörelse, alla affärer höll öppet och det lyste inbjudande
och varmt ifrån krogarna. Det var fyra dagar kvar till julafton. Just
därför såg han inte fyra figurer som följde honom på en tio meters avstånd.
De gick nedhukade och mötte inte andras blickar, men höll kursen stadigt
efter Horst.
2
När han sneddade ifrån Västerlånggatan ner i en av de trånga gränderna
blev han för första gången varse att någon följde efter honom. Två stycken
ganska grova män med tunga rockar och mössor neddragna nästan över ögonen.
De närmade sig bakifrån och när Horst försökte skynda på stegen såg han
två andra män komma rakt emot honom. De skar av hans färdväg och tvingade
honom att stanna invid husväggen. De fyra männen stod nu bara någon meter
ifrån honom. Han kunde känna den fräna doften av sprit blandat med något
mer unket; otvättade kroppar och kläder. Ingen sa något. Snön föll stillsamt
ned i gränden. Horst kände sig med ens väldigt trött.
Han suckade och förberedde sig för det som komma skulle. Om jag ger dom
min plånbok, tänkte han men det var något i blicken hos den som stod närmast
som fick honom att tveka. Mannen hade skarpa mörka ögon i det gängliga
ansiktet. Han höll upp senaste numret av Situation Stockholm och så log
han plötsligt. Med mjuk och varm stämma började han tala.
Han talade mycket välartikulerat och säkert. Och såg hela tiden med en
lätt road glimt in i Horst ögon. Argument för argument smulade han sönder
Horst uttalande i tidningen. Och inbjöd också Horst i samtalet. Denne
fann det dock svårt att övertygande argumentera emot, vad han än sa så
plockade den andre ner det mycket skickligt och utan minsta ansträngning.
Horst hade börjat svettas ymnigt, den trötta leda som tyngt honom i början
var helt borta. Det mesta klarade han, men inte att på detta sätt visa
sig intellektuellt underlägsen en annan man.(Att en intellektuellt överlägsen
motståndare skulle kunna vara en kvinna hade han aldrig reflekterat över.)
Till slut blev det helt tyst igen. Horst hängde lite med huvudet. De andra
tre männen han inte sagt ett ljud på hela tiden, bara hållit honom fast
med sin fysiska närvaro. Så började männen gå därifrån. Horst stod kvar
och såg dom röra sig med tunga steg nedför gränden. Men den verkliga förödmjukelsen
kom när hans meningsmotståndare plötsligt vände sig om, log lite hemlighetsfullt
och sa: -Hälsa till Eva-Britt ifrån Karl!
3
Horst drack djupa klunkar av konjaken och kände sitt inre sakta värmas
igen. Färden hem genom gränderna hade skett i en slags dvala. Flera gånger
hade han gått fel och till slut snubblat och fallit vid en hal trottoarkant.
Han slog hårt i ena knät och byxorna var genomvåta när han huttrande äntligen
kommit hem. Nu satt han djupt nedsjunken i en fåtölj och stirrade ned
i konjakskupan. Eva-Britt hade oroligt hjälpt honom av med kläderna och
pressat ned honom i ett varmt bad under en skur av oroliga frågor. Han
hade inte svarat henne utan bara mumlat något om senare, senare…
Nu när han satt framför öppna spisen med en sprakande brasa och när alkoholen
började verka så berättade han allt som hänt sedan han lämnat Börshuset
den kvällen. När han återgett hälsningen till Eva-Britt ifrån denna Karl
så stelnade hon till och lämnade rummet ett tag. Hon kom tillbaka med
ett glas vin och satte sig i fönstergluggen. Hon såg ut på gatan där snön
fortfarande föll. Det var glesare med människor ute nu och i huset mittemot
var bara några fönster upplysta av ljusstakar och julstjärnor. Så började
hon tala.
-Jag träffade Karl första gången på en av jämlikhetsseminarierna i Brussel.
Han hade varit en lysande stjärna många år i den akademiska världen. Och
en verklig expert på genusfrågor. En man med fullkomligt gehör för den
typen av problem. Men hans stjärna hade börjat dala redan då, det syntes
i hans ögon. Vi jobbade ihop i samma grupp och på kvällarna när vi satt
i baren anförtrodde han sig till mig. Det var som om allt vi jobbade för
och allt som han hade åstadkommit inte betydde något längre. Som om det
hela bara var en tom kuliss, som han uttryckte det. Jag försökte få honom
på andra tankar, få honom att ta sig ur den nedstämdhet som förlamade
honom. Och mitt hjärta gick ut till honom. Jag försökte trösta honom som
bara en kvinna verkligen kan trösta en man. Han grät som ett barn i min
famn hela natten. Vi sågs några gånger efter det i Sverige men han gled
bara längre och längre ned i sitt elände. Till slut gick han inte att
få tag i. Jag hörde att han förlorat sin lägenhet och vi hördes inte av
mer.
Horst gick fram till fönstret. I gatlyktornas sken virvlade snöflingorna
sakta ned. Nu var gatan helt vit. Ur mörkret lösgjorde sig en man. Han
gick sakta och tungt över trottoarens vita puder. Han höll i två plastkassar
och ryggen var djupt böjd, blicken stadigt vid marken. När han kom under
gatlyktan vilade han sig lite. En cigarettfimp glödde till och lyste upp
hans ansikte. Han stödde sig vid stolpen ett tag innan han trött lufsade
vidare och mörkret svalde honom för gott.
Text ©Ingemar Nyström 2010
|
|